Vi sover i snitt ungefär 8 timmar per natt. Under natten går vi igenom sömncykler , 4-6 gånger. Var och en av dess sömncykler innehåller fyra sömnstadier 1-4 och ett avslutande stadium, REM-sömnen. Stadium 1 har nästan ingen betydelse för återhämtningen. Däremot har vi som mest återhämtning/synkronisering under stadium 4. REM-sömnen är ett avvikande stadium med fysiologisk aktivitet med lågt värde på återhämtningen på kort sikt, men högt värde på lång sikt. Under sömnen har vi mest djup sömn (stadium 3 och 4, kallas även SWS) i början av sömnen och minst i slutet. Den mest effektiva återhämtningen sker alltså i början av sömnen. De två sista timmarna under en 8 timmars sömnperiod är mycket lågvärdiga. En subjektiv bedömning av ”en god natts sömn” är lång, oavbruten och innehåller stora mängder SWS (Åkerstedt, 2004).
Det verkar vara fallet att sömnbrist orsakad av stress förstärker stressens effekter. Sömnbrist ger förhöjda kortisolnivåer. Vilonivån höjs, vilket kan bidra till en del av de negativa metabola effekterna förknippade med stress. Reducerad sömn leder till sänkt anabolism och ökad katabolism. I ett stressperspektiv leder kort eller störd sömn till förhöjda kortisolnivåer, insulintolerans och förhöjda lipidnivåer (Åkerstedt, 2004).
Stressystemets två huvudkomponenter är autonoma nervsystemet , som frisätter katekolaminer (adrenalin och noradrenalin), samt HPA-axeln (hypotalamus-hypofys-binjurebarken), som frisätter kortisol. Dessa båda reglersystem interagerar intimt med varandra (Ljung & Friberg, 2004).
Det har visat sig att under stress till exempel natten före en tentamen, sömn under jourarbete och så vidare påverkas sömnkvaliteten. Under sådana stressande faktorer minskas andelen sömn från stadium 3 och 4 (den så kallade SWS). Det har även visats att orosmoment på nationell nivå, som exempelvis kärnkraftsolyckan på Three Mile Island leder till sömnstörningar. Idag tenderar man att se insomningsproblem som ett tillstånd orsakat av förhöjd fysiologisk aktivering, sannolikt som effekt av upprepad stress. Upprepad stress, som kommer tätt, hindrar en normal utveckling av sömnen. Detta ger i sin tur en oro inför nästa sänggående, vilket i sin tur stör sömnen ytterligare. Denna onda cirkel leder till en uppreglering av stressregleringssystemet och etablerandet av en ny högre basnivå för fysiologisk aktivering, vilket i sin tur medför kronisk sömnstörning. Utbrändhet, som dominerar ökningen av långtidssjukskrivning idag, är nära kopplad till störd sömn. Man har funnit kraftigt sänkning av sömneffektiviteten och mängden djupsömn hos långtidssjukskrivna med utbrändhetsrelaterade diagnoser. Sömnen utgör en kraftfull återhämtningsmekanism som berör i stort sätt alla biologiska och psykologiska funktioner i kroppen (Åkerstedt, 2004).
Som tidigare nämnts används begreppen ”positiv” och ”negativ” stress, där positiv stress skulle vara harmlös oavsett omfattning och varaktighet. I dagsläget är man dock överens om att även positivt upplevd stress i längden är kontraproduktiv. Man mår sämre och märker en nedsatt prestationsförmåga om man inte får möjlighet att återhämta sig mellan stresstopparna. Däremot betraktas inte den akuta stressen som skadlig, det är först när stressen blir kronisk den ger skadliga effekter. Det finns alltid en biologisk yttersta gräns. Denna stress är ofta en grundorsak till begynnande sömnrubbningar, men intressant är även att varken omfattande övertidsarbete eller temporär stress inte verkar vara riskfaktorer. Vårt stressystem är avpassat för kortvarig aktivering och därefter en återgång till viloläge för återhämtning (Ljung & Friberg, 2004).
Långvarig stress innebär att balansen mellan sympatiska nervsystemet (SNS) och parasympatiska nervsystemet (PNS) förskjuts till SNS fördel vilket innebär förhöjd frisättning av katekolaminer som inte alls är önskvärt, utan leder till ökad risk för hypertoni (högt blodtryck). Detta tillstånd kan dock mildras genom fysisk träning (Ljung & Friberg, 2004).
Referenslista
Ljung, T & Friberg, P. (2004). Stressreaktionernas biologi. Stockholm: Läkartidningen nr. 12.
Åkerstedt, T. (2004). Sömn som återhämtning efter stress. Stockholm: Läkartidningen nr. 17.
