Med rötter i sagans värld
De flesta av oss är bekanta med Baron von Münchhausen som skröt ihop makalösa berättelser om de mest fantastiska äventyr som han sa sig varit med om. Nu var det ju just skryt, fabulerande och lögn… intressant, men inte sant.
Inom medicinen finns det någonting man kallar för Munchausens syndrom som helt enkelt innebär att en patient söker vård, ofta på en akutmottagning, med spektakulära och ibland till synes helt galna och livshotande symtom som sen visar sig vara falska. Icke att förväxla med hypokondrikern som faktiskt tror sig vara sjuk. Själv måste jag säga att det inte är något vidare bra namn som valts, ett mindre sagorelaterat vore på sin plats. Varför inte ett anglofierat uttryck som factitia syndrom?
Ohälsa eller ohälsa?
Man kan göra skillnad på objektiv och subjektiv ohälsa. Den objektiva ohälsan baseras på fysiologisk och biologisk störning och är det som oftast är symtomgivande vid traditionell sjukdomsdiagnostik. Den subjektiva ohälsan är ett mått på hur en person själv upplever sitt välmående.
Exempelvis, någonting jag själv fått erfara, en patient som kommer in med ambulans efter att denne varit med om en kollision med en lastbil. Patienten uppvisar alla tecken på att ha ett ryggradsbrott och är till synes förlamad. I undersökningsförfarandet ingår att undersöka sfinktertonus genom att föra upp ett finger i anus. Om patienten i fråga skulle vara förlamad skulle sfinktertonus saknas vilket det inte gjorde i det här fallet. När detta påpekades reste sig patienten upp och lämnade akutmottagningen. Hela förloppet var påhittat och när journalerna lästes förstod vi att det inte var första gången som patienten gjort precis samma sak.
Många väljer att genomgå onödiga ingrepp
Dessa patienter genomgår ofta många invasiva ingrepp, alltså ingrepp som exempelvis kräver att man öppnar upp och tittar innuti patienten, eller att man exempelvis skoperar, det vill säga att man för in till exempel en liten kamera i någon anatomisk öppning för att kika lite närmre. Ofta söker sig dessa personer till vården på grund av en svårhanterlig ångest. Det behöver knappast nämnas att det är ett vanskligt sätt att försöka hantera ångest på.
Munchausen by proxy
En släkting till Munchausens Syndrom är Munchausen by Proxy (MBP) även kallat Munchausen by Proxy Syndrome eller Munchausen Syndrome by Proxy (även översatt till Muchausen syndrom genom ombud). Vid Munchausens syndrom är det utövaren själv som blir föremål för den medicinska personalens uppmärksamhet och omsorg medan det vid MBP är genom att använda sitt barn som ombud föräldern vinner uppmärksamheten.
Exempel på MBP kan spänna över hela registret av symtom. Allt från att fabricera sjukdomshistoria till att åsamka skada eller i vissa fall även orsaka dödsfall. Munchausen by Proxy är ingen diagnos i DSM-IV (förteckningen över alla psykiatriska diagnoser) men det är en uppmärsammad form av felbehandling. Kanske kan man kalla det för misshandel av både fysisk och psykisk art. Absolut störst andel av MBP som upptäckts är orsakat av modern till barnet och mellan 4 – 10 fall upptäcks per år, vilket förmodligen är betydligt färre än de som egentligen existerar.
Det som kan karaktärisera MBP är att symtomen:
Överdrivs – ett verkligt symtom förstoras och görs mer allvarligt
Fabriceras – symtom hittas på eller förövaren får det att verka som att ett symtom existerar
Induceras - förövaren skapar medvetet problem som ger symtom
Svårt att diagnosticera
En förälder som skapar sjukdom hos sitt barn är enligt min erfarenhet alltid mycket tillmötesgående och gör allt i sin makt för att efter att denne gjort sitt barn sjukt, exempelvis genom kvävning eller farliga injektioner, försöka rädda barnet. Det är en av anledningarna till att det är så vansinnigt svårt att diagnosticera MBP. En annan anledning är att vårdpersonal i regel är mycket dåligt förberedda på att hantera när de stöter på detta. I många fall handlar det om att när man stöter på MBP försöka skilja på barn och moder/förövare så att man kan rädda livet på barnet. För det är inte ovanligt att om man inte uppmärksammar det så leder MBP till att barnet till slut mister livet.
januari 10, 2008 kl 8:09 e m |
MBP används frekvent av socialsekreterare inom barnavårdsutredningar som totalt saknar medicinsk kompetens för att i någon form få till att barnmisshandel förekommer om man inte hittar något annat att klaga på. Barn som har DAMP och ADHD riskerar på detta sätt att under sin uppväxt missa det stöd de är berättigade till av samhället iform av specialpedagogik och habilitering då det”alltid” enligt socialvården är föräldrarna det är fel på och inte barnet. Det har gått för långt i att socialvården ska till varje prIs skydda barn från sina föräldrar i och med att de kan använda sig av diagnoser som MBP som de inte är kompetenta att ställa.
Hur är statistiken för att barn råkar ut för ett mord av föräldrar med doiagnosen MBP? Risken är 1/20 för ett normalfriskt barn att begå självmord och risken för ett barn med DAMP,ADHD är 1/6 att begå självmord eller förolyckas genom något trauma som våld eller genom olyckshändelse.För tio år sedan kunde man se SVBK diagnos i personers journaler. Vilket är rent kränkande, Idag har man diagnosticerat de flesta av de sjukdomstillstånd som doktorena klassade som SVBK.Hur många av dessa människor har inte lidit både fysiskt och psykiskt under sin levnadstid pga orättfärdiga diagnoser.
januari 24, 2008 kl 11:30 f m |
Mona, ditt inlägg förbryllar mig en aning.
Bara för att förtydliga kanske detta behöver sägas, som socialsekreterare är man skyldig, enligt lag, att anmäla minsta misstanke om att ett barn far illa till socialstyrelsen. Det är alltså sällan någon explicit jakt på diagnoser man är ute efter. Men jag instämmer med det du säger, socialsekreterare är inte rätt personer att diagnosticera symtom som stämmer överens med MBP.
När du skriver att socialsekreterare använder sig av MBP frekvent blir jag lite förvånad, när det är fyra eller fem fall som rapporteras årligen (och det förmodligen är en underrapportering då incidensen uppskattas till den dubbla). Hur kan det vara frekvent?
Barns neuropsykiatriska diagnoser upptäcks tidigt idag och den största majoriteten får adekvat behandling och stöd. Att det skulle finnas en risk att barn inte får den behandling de bör på grund av att en socialsekreterare påstår att det är MBP som är grundproblematiken måste ses som ytterst sällsynt.
Jag undrar naturligtvis över hur du kommit fram till de siffror du redovisar om barns självmord. Med de siffrorna skulle uppskattningsvis 55 000 barn begå självmord. En orimlighet i och med att endast ett fåtal barn under 9 år begår självmord varje år. Om man räknar in alla upp till 14 år blir det ungefär mellan 1 och 10 barn per år (baserat på statistik från 1980 till 2004).
februari 1, 2008 kl 7:38 e m |
Hej
Finns det bara tycka om dessa handlingar?
Det måste väl finnas saklig information om hur vanligt detta agerande är och orsaka oroande situationer för andra eller sig själv. Jag efterlyser dessa forskarresultat i stället för att läsa era tyckadnen oh påståenden.
februari 2, 2008 kl 9:42 f m |
Naturligtvis är det jag skriver hämtat från aktuell forskning. Men för dig, Anneli, som vill gå till källan och läsa den forskningen själv rekommenderar jag dig att göra några egna databassökningar efter forskningsresultat.
En bra början är PubMed, http://www.ncbi.nlm.nih.gov/sites/entrez/
Du kommer sannolikt behöva ta dig till ett bibliotek som prenumererar på tidskrifterna digitalt för att kunna läsa artiklarna. KI är att rekommendera.
maj 6, 2008 kl 7:38 e m |
titta på kanal 4 +
maj 10, 2009 kl 2:32 e m |
Jag undrade bara var du fått informationen om muchausen… Gör ett arbete och informationen verkar pålitlig men jag kan inte skriva en blogg i källförteckningen. Skulle vara bra om du kunde svara snarast!
Tack!
juni 4, 2009 kl 10:57 f m |
Det som Mona skriver om MBP är sant. Jag befinner mig själv i en vårdnadstvist där Familjerätten vill att pappan ska ha ensam vårdnad. Anledningen till det är att jag gjorde en anmälan till Socialstyrelsen angående deras partiskhet och i övrigt mycket aggresiva bemötande. Detta på inrådan från min stödperson från BOJ som varit med mig hos FR och både hört o sett deras agerande. Men, som jag befarade och hade hört tidigare, så brukar det aldrig gå vidare till åtal. FR nekade – och ord stod mot ord.
Efter det blev jag informerad om att pappan förordades till ensam vårdnad, eftersom jag anses skada och oroa mitt barn i onödan! Anledningen till det är att jag vill att mitt barn ska få komma till BUP.
Mitt barn har varit med om mycket i sitt 4 åriga liv och mår inte alls bra.
Han har bl a sett mig, sin mamma, bli slagen blodig av sin pappa. Han har blivit sexuellt utnyttjad av en något äldre pojke både på dagis och hemma hos pojken vid flera tillfällen. Men det kooperativa privatägda dagiset vill inte göra en anmälan och påstår att det aldrig har hänt. Mitt X, pappan, vill självklart också lägga locket på. Han är sedan sedan två år tillbaka tillsammans med mamman till ”förövaren”.
Här handlar det inte om doktorslekar utan om en oral sexuell handling som den som utförde det måste ha varit med om själv eller sett handlingen. Jag har varit i kontakt med BUP som inte kan förstå pappans inställning att förvägra sin son hjälp! Men vill inte pappan gå med på en utredning, så kan BUP inte hjälpa min son.
Det är ytterst märkligt att inte FR ser mer på barnets bästa och ifrågasätter pappans ställningstagande! De, liksom dagis, offrar hellre ett barn, än erkänner att de brustit i sin yrkesroll. Därför pågår häxjakt på mig. Dagis + FR har blivit = Sant!
Nu baktalas jag från dagis som en ointresserad mamma som inte är bra för barnet och att barnet mår bäst under pappans vecka. Precis tvärtom mot vad de tidigare sagt. Och FR har tagit till det värsta de kunde komma på för att hämnas: att skilja på mor och barn.
Det känns som om de slitit ut hjärtat ur kroppen på mig! De säger att jag utövar PAS. Att det är jag som gör mitt barn sjuk.
Att mitt barn ljuger då han berättar om händelserna beror, enligt FR, på att det är jag som fått min son att ljuga!
Nu har jag förstått att de dragit till med att jag har syndromet MBP. Vad kan jag göra? Tydligen ingenting. För det är så att det är jag som fått gå med sonen till läkare eftersom han får ständiga infektioner och pappan inte bryr sig. Både FR och dagis vet att sonen oftast är sjuk då jag ”får” honom (varannan vecka). Är det då jag som orsakat att sonen blir sjuk? Allt är som en lång, absurd mardröm. Det är så fruktansvärt att veta att de har satt denna stämpel på mig, helt oförskyllt. Tänk att Familjerätten har en sådan oinskränkt makt i sin yrkesroll att de tillåts trampa ner och förgöra en förälder och att de utan pardon därmed också förstör ett barns framtid. Min oro över mitt barn försvinner inte för att de försöker ”dränka” mig. Nu kan det som inte får hända ett barn få fortsätta att hända och det med FR och dagis ”välsignelse”! Hur ska det nu gå för min son när ingen vill lyssna utan beskyller honom – en liten 4-åring – för att manipulera med sanningen, med min hjälp! När t o m pappan säger att han ljuger om det han upplevt. Vem ska han nu kunna känna tillit till när de som han trott på vänt honom ryggen, svikit honom? Hur ska de förklara för honom varför hans mamma försvann ur hans liv? Han kommer att undra och längta efter mig och tro att jag övergivit honom! Ska de säga att jag inte var bra för honom? Ska de säga att jag inte älskade honom?
Åhh, min älskade son! Jag älskar dig och vill inget högre än att du ska bli lycklig! Jag vill att du ska veta att jag inte valde att överge dig. Det var andra vuxna som skillde oss åt. Du är mitt allt och utan dig kommer mitt liv att bli innehållslöst och tomt. Men jag tänker inte göra något drastiskt, tanken fanns ett tag, jag måste kämpa på vidare i livet och hoppas att du en dag får veta den faktiska sanningen. Jag är så trött nu. Jag har kämpat så länge för din skull men har blivit besegrad med det grymmaste vapen man kan använda mot en mamma. Att ta barnet ifrån henne med hjälp av grundlösa påståenden! Du har tidigt fått se hur grymma vuxna människor kan vara. Detta som de gör mot dig och mig, min son, är det värsta de kunde komma på.
Jag hoppas att ni som läser detta och kanske har som yrke (eller går under utbildning) att se till barnets bästa, tar till er ovanstående. Man skulle kunna tro att det är en skröna eller att det möjligtvis kan ha hänt under 1600-talets häxjakt och inte idag. Men det är inte en skröna utan verklighet år 2009 i Sverige!
november 10, 2009 kl 4:23 f m |
Min mamma fick denna diagnos efter flera år där min lillebror varit på sjukhus.