Jag och en polare står i kön på Levinskys och ska precis beställa. Vi pratar lite strunt sådär i största allmänhet när min polare ser någon som verkar bekant.
Polare: Ser du han som precis gick ut, jag tror det är en av kirurgerna på *avdelning*
Jag: Jasså, är det han som är sådär skiiitsnygg? (det är allmänt känt att det finns en övermänskligt snygg kirurg på den avdelningen)
Polare: Nej, nej… han är myyycket snyggare än sådär. Han är sådär snygg att det gör ont när man tittar på honom, man blir alldeles konstig.
I samma andetag vänder sig min polare om och vem står där bakom ryggen och ler sitt bländvita leende… om inte den övermänskligt snygga kirurgen som hört allting.
Polare: (vänder sig mot mig klädsamt knallröd i ansiktet) Ska vi gå?
Jag: Mhm…
Och faktiskt, det gjorde nästan ont att titta på honom. Varför kan jag inte få se det där i spegeln på morgnarna. Livet är orättvist, vilket jag förklarade för min vän som diplomatiskt svarade att det handlar om utstrålning och sa ”hallå, har du sett dig själv i spegeln?”. Så för er som, liksom jag, inte hade en aning om det så är jag uppenbarligen skitsnygg! 
