Viss typ av forskning gör mig glad. Som när man lyckas transplantera insulinproducerande celler från pancreas till underarmen och tack vare det kan få fortsätta leva trots sin inflamerade bukspottskörtel.
Jag blir inte bara glad, jag blir ganska häpen. Cellterapi är ingen direkt vanlig behandlingsmetod, än så länge i alla fall. Inte vanlig, men väl effektiv när den fungerar och det verkar fungera utmärkt i det här fallet. SvD och DN, bland andra, skriver idag om nioåriga Lina som fick celler transplanterade till sin underarm för snart tre år sedan och nu verkar kunna se fram emot ett betydligt längre liv med bättre livskvalitet jämfört med tidigare.
Det nämns inte hur själva transplantationen gått till eller vem som donerat dessa celler. Ganska sannolikt rör det sig om en autolog transplantation, celler från Linas egen pancreas har flyttats om i hennes kropp. Det är dock inte helt futuristiskt att man kan odla fram celler i en petriskål i ett laboratorium någonstans som man sen kan peta in i kroppen där de får göra nytta. Stamceller vet ju de flesta vad det är. Stamceller är som bekant celler som ännu inte specialiserat sig till att bli exempelvis ett organ, körtlar eller blod och kan därför användas till att göra saker som de här. Stamceller är till och med så fiffiga att de kan avgöra var de bäst behövs och anpassa sig därefter.
Hurra för stamceller!
juli 23, 2007 kl 3:45 e m |
Jag hurrar med dig =)
juli 23, 2007 kl 6:45 e m |
Detta är stort! Vi har en dotter so´m fick diabets vid 3 års ålder för 24 år sedan. Då sa man att ”gåtan snart är löst”. Detta har visat sig inte varit så lätt samtidigt som man har förstått att forskningen inte på området inte har varit prioriterat.
Vi har också förstått att cellforskingen är den som kommer att hjälpa de som redan hae fått diabetes.
Ser fram emot flera artiklar om ämnet!!
Hurra för stamceller och inte minsy forkningen kring dessa!
juli 24, 2007 kl 6:29 e m |
Ja, visst blir man uppmuntrad när det faktiskt händer saker som gör att det rör på sig! Jag hoppas att din dotter, Per, mår bra och jag är ganska säker på att hon har en ljus framtid till mötes.