… är när man kallat sin examinator för ”inkompetent idiot” i en hetsig diskussion (och ångrar det samma sekund) och sedan får ett mail där denne ber om ursäkt för att inte ha varit konsekvent och agerat som denne borde.
Puh! Jag räknade kallt med att bli underkänd tack vare det.
Det här är det första inlägget i en serie som kommer handla om folkhälsa, sömn och stress.
Trötthet och för lite tid för sömn och återhämtning står alltid högt på dagordningen när man talar om vad gemene man kallar för att ”må bra”. Sömn är viktig för att vår intellektuella och kognitiva kapacitet skall kunna användas optimalt och för att vi ska kunna återhämta oss fysiskt efter ansträngning och bibehålla hälsa. Enligt Ewles och Simnett (2005) kan hälsa definieras som detsamma som styrka och kraft och att ha reserver som kan mobiliseras för att bekämpa sjukdom och hantera trötthet och stress. Utöver detta sker mycket i organismen under sömnen som kan relateras till det fysiska hälsotillståndet.
Faktum är att i stort sett all folkohälsa i vårt samhälle är relaterad till störd sömn och studier visar att störd sömn är kopplad till dubblerad mortalitet och dubblerad risk för infarkt och diabetes (Åkerstedt, 2004).
WHO identifierar mentala hälsoproblem och stressrelaterad ohälsa som en av de största anledningarna till för tidig död. Sömn är noggrant reglerad och det går att med matematisk precision beräkna relationen mellan vakenhet och sömn. Onekligen verkar sömnen vara mycket viktig för organismen.
I egentlig mening vet man inte varför vi sover. Man vet dock att sömnen står för en stor del av människans återhämtning och innebär vad som troligtvis är en homeostatisk återställning av alla biologiska processer som är nödvändig för att uppnå ett mått av välmående. Alla människor upplever någon gång stora påfrestningar, psykiska och eller fysiska som höjer stressnivåerna och kräver ett större mått av återhämtning. Det är även vanligt att utdragna påfrestningar är relaterade till vardagslivet som arbete eller familj och därmed bidrar till en ackumulerad stressnivå.
Arbetsrelaterade sömnproblem har enligt de årliga arbetsmiljöundersökningarna i Sverige ökat sedan 1993 och antalet långtidssjukskrivningar har ökat dramatiskt sedan 1997. Mycket talar för att ökningen av långtidssjukskrivningar är arbetsrelaterade (Heilig, 2002).
Arbetsmiljöverket genomförde under 2002 en omfattande kampanj som visade att 63 % av de 1550 arbetsplatser man besökte under kampanjen saknade ett systematiskt arbetsmiljöarbete för att minska stressorerna relaterade till arbetet (Ahlgren, 2002).
Utöver det mänskliga lidandet involverat i detta förorsakar sjukskrivningarna och arbetsbortfallet samhället enorma ekonomiska förluster. Arbetarskyddsstyrelsen har tidigare beräknat kostnaderna för ohälsan i arbetslivet i Sverige till ungefär 60 miljarder kronor per år, en siffra som är över sju år gammal och med största sannolikhet har stigit markant (Ahlgren & Filipsson, 1999).
Det mänskliga lidandet i detta går inte att uppskatta i ekonomiska termer och det största incitamentet till att fatta beslut om förebyggande åtgärder bör vara av moralisk, social och mänsklig karaktär.
I och med att sömnen påverkas av all aktivitet under individens vakna del av dygnet är de miljöer som kan verka hälsofrämjande ofta relaterade till varandra och även till sömnen. Man kan göra antaganden att vissa miljöer kan vara mer eller mindre hälsofrämjande i förhållande till individen likväl som de i sig kan erbjuda olika mått av tillskott till att bevara hälsa. Dessa miljöer kan i vissa fall uppstå ur aktiva val av individen i samklang med samhällets insatser för att underlätta detta. Samhället har därmed en stor möjlighet att påverka folkhälsan, i interaktion med individens egna val. De miljöer jag främst kan se med stor korrelans till sömnkvalité och som ger ett mer eller mindre tydligt resultat i förhållande till sömnen identifierar jag till att vara inom de sociala, fysiska och kulturella sfärerna av hälsa.
De miljöer jag kan problematisera ur detta är främst arbetslivet, fritids- och kulturella miljöer som individen påverkas av.
Hälsofrämjande verksamhet handlar om att förbättra hälsotillståndet för såväl enskilda individer som en grupp. Att förbättra sin hälsa och skaffa sig bättre kontroll över den är kärnan i hälsofrämjande verksamhetens mål och metoder. Verksamheten är alltså en process som påverkar människan att öka sin kontroll över och förbättra sin hälsa som en resurs i det dagliga livet (Ewles & Simnett, 2005).
Referenslista
Ahlgren, T. (2002) Två av tre arbetsplatser saknar systematiskt arbetsmiljöarbete. Läkartidningen, Nr 44 2002, Vol 99, 4339
Ahlgren, T. & Filipsson, A (1999) Dålig arbetsmiljö kostar varje år EU-staterna omkring 2000 miljarder Läkartidningen, Nr 14 1999, Vol 96,1675
Ewles, L. & Simnett, I. (2005). Hälsoarbete. Lund: Studentlitteratur.
Heilig, M. (2002) Hjärnan bakom stress och utmattningsdepression. Läkartidningen, Nr 22 2002, Vol 99, 2515
Åkerstedt, T. (2004). Sömn och återhämtning. A. Seldén (Red.). Allt väl? Om livsstil, ansvar och hälsa.(ss.70-75). Stockholm: Förlagshuset Gothia.
Jag tror att många har hört talas om Dr. Masaru Emoto och hans experiment med vattenkristaller. Han fotograferade vattenkristallers formationer efter att de varit kontakt med olika sinnestillstånd. Ord som ”kärlek och tacksamhet” eller ”ängel” resulterade i regelbundna, fint ordnade och vackra kristaller. Ord som ”du gör mig illamående” eller ”demon” gav kristaller som var oregelbundna och spretiga.
Vi består till majoriteten av vatten, kanske vore det på sin plats med en reflektion kring våra tankemönster?
Tyvärr hör jag med jämna mellanrum talas om diverse dieter som ”enligt utsago” skall fungera bättre än allting annat. Det är inte sant. Det finns ingen diet som fungerar. Punkt.
Däremot, i jämförelse till dietande hit och dit, finns det livsstilar som fungerar alldeles utmärkt för att kroppen ska må bra. En livsstil som verkligen inte fungerar om man vill undvika att pösa på sig en massa extra kilon med fett är den som obehagligt många av oss trots allt väljer. Kanske är det helt omedvetet, men ofta beror det på lättjan inför att följa kroppens ganska missvisande signaler.
Alltså, så här är det. Vi har genom evoloutionen finslipat en metod för att säkerställa att vi skall kunna överleva i tuffa tider. Denna metod innebär bland annat att vi för länge sedan kalibrerade oss för att trycka i oss alla kolhydrater vi kunde hitta. Kolhydrater är snabb energi som lätt kan lagras in som fett i kroppen, som de flesta av oss vet är fett det effektivaste sättet för kroppen att lagra energi inför framtiden. Så, för länge sedan när vi levde enligt ”stenåldersdieten” med mycket proteiner och mindre kolhydrater i kosten utvecklade vi raffinerade metoder för att kroppen skulle bli så energieffektiv som möjligt. Därför har vi som människor ofta ett starkt sug efter saker som smakar sött.
Oturligt nog är vi lite felkalibrerade gentemot dagens matkultur. Vi har tillgång till kolhydratrik kost vart vi än vänder oss, och oftast har vi inga problem med att äta regelbundet (alltså att slippa svälta). Den sötade maten finns nästan överallt. De signaler som kroppen sedan lång tid jobbat på att utveckla är idag ganska felaktiga i jämförelse till den miljö vi lever i. Så, det är på sin plats att fundera på hur vi kan försöka justera dessa signaler till vår förmån.
När man äter en måltid som inehåller mycket kolhydrater utsöndrar kroppen insulin. Det sker därför att kolhydrater som spjälkas till glukos behöver insulin som fungerar liksom en transporthjälp så glukoset färdas från blodbanan in i cellerna. Om man äter mycket kolhydrater på en gång, eller kolhydrater som är mycket lätta för kroppen att spjälka (snabba kolhydrater) får man ett kraftigt insulinsvar och blodsockret färdas i så stor usträckning in i cellerna att det blir ganska så lite glukos kvar i blodet. Kroppen signalerar då genast och ber om mer socker. Det är alltså möjligt att bli beroende av socker i paritet med denna så kallade onda cirkel.
En konstant hög utsöndring av insulin är skadligt för kroppen. Insulin påverkar stora delar av kroppen och en för hög mängd kan ge en skadlig effekt på bland annat hjärta och kärl. Samtidigt orkar inte kroppen med att hela tiden producera insulin i stora mängder och slutligen blir cellerna i pancreas (som producerar bland annat insulin) utmattade och minskar sin produktion, eller slutar helt. Även kallat diabetes.
Så, om du vill sluta gå på mirakelkurer och försöka hålla en diet som ”verkligen” fungerar så kan du fundera en smula på hur du egentligen äter till vardags. Jag skulle till exempel aldrig i livet äta måltider som består av potatismos, pannkakor, sylt, bröd ( om det inte är riktigt grovt), jasminris och så vidare. Istället försöker jag äta lite mindre kolhydrater, men tillräckligt för att jag ska må bra. Hjärnans energi kommer uteslutande från glukos så det är verkligen nödvändigt att få i sig en del kolhydrater men inte alls så mycket som vi vanligtvis äter.
Om du drar ner en smula på kolhydraterna behöver du dessutom inte oroa dig för att äta lite mer fett i kosten. Fett behövs för att fettförbränningen skall fungera. En diet som utesluter fett gör att denna metabolism rubbas och fettet istället lagras in i cellerna i högre utsträckning. Om du drar ner på kolhydraterna och äter lite mer proteiner kommer fettsammansättningen i blodet att förbättras med bättre värden för triglycerider och högre andel HDL (det goda kolesterolet).
Kom ihåg att det inte är en diet, det är en livsstil (Läs mer här). Den som är påläst ser ju genast att det finns dieter som förespråkar precis det jag själv gör, dieter som Atikins eller andra low carb, high protein dieter. Skillnaden är att jag inte ser det som en diet som kortvarigt följs slaviskt för att sedan överges när minsta resultat uppnåtts. Om du tror att du kan förändra din kost för bara en kort period och sen må bra har du helt fel. Om du idag äter på ett sätt som inte är bra för din kropp behöver du förändra din kosthållning för alltid. Punkt.
Den naturliga driften hos människan är att leva, överleva och leva vidare i nästa generation. Tyvärr är det inte så för alla. Av olika anledningar finns det ett behov hos vissa att ända sitt liv i förtid. Ibland finns det saker i ens liv som man inte orkar eller kan hantera och därför väljer man att ta livet av sig. Det är starkt emotionellt laddat att diskutera självmord och den som försöker begå självmord blir inte sällan socialt stigmatiserad. Det är ofta svårt för utomstående att begripa varför någon vill ta sitt liv och ofta är det mer komplicerat att acceptera att det faktiskt händer.
Självmord är någonting som varken är högt eller lågt förekommande i Sverige i en internationell jämförelse. Självmordsfrekvensen har varierat med tiden och har sedan 90-talet sjunkit från ungefärliga 2000 individer per år till ca 1400 per år. Det är dock svårt att veta hur många självmord som döljer sig bland de dödsfall som rubriceras som olyckor. Det finns sannolikt ett ganska stort mörkertal bland de som kör ihjäl sig i trafiken eller de som långsamt begår självmord genom självdestruktiva handlingar. I statistiken ser man att det är flest män, dubbelt så många jämfört med kvinnor, som lyckas med sina självmordsförsök medan det är flest unga kvinnor som försöker begå självmord. Självmordsförsök är ungefär tio gånger så vanligt som fullbordat självmord.
En av de största riskfaktorerna (om man bortser från tidigare självmordsförsök) är förekomst av depression, ångest eller depressiva drag. En annan riskfaktor är missbruk av olika slag eller bristfällig impulskontrol. Ibland är ett självmordsförsök nära relaterat till en personlig kris, skilsmässa eller förlust av arbete eller dylikt. En av de stora icke medicinska riskfaktorerna är ensamhet. Alltså… ensamhet.
Jag har någon i min närhet som vill dö. Inte en vän, knappast en bekant. Bara någon i periferin. Jag råkar dock veta att denna människa inte längre vill leva. Jag har så svårt att acceptera att dem tankarna ska få rymmas hos den här personen. En person som är liten och skör men ändå ganska så stark. Tillräckligt stark för att utan att tveka svälja krossat glas för att ända sitt inre tumult. Naturligtvis borde det vara en rätt man besitter, att själv få bestämma hur man vill leva eller avsluta sitt liv. Men trots detta gör alla i omgivningen allt som står i dess makt för att dra tillbaka den här personen till livet. Inklusive jag. Jag som nästan inte ens rymms i periferin. Jag vill inte se ett liv ta slut, det verkar så onödigt när jag med mina ögon kan se så många saker som livet ger mig… men oj, vilka olika perspektiv vi har…
Jag funderar över bästa sättet jag kan fylla dagen med saker som får mig att skratta… endorfinkickar, goda måltider, samtal med vänner, planer inför framtiden, drömmar och visioner, det finns så många saker jag vill göra och det finns så många saker som får mig att bli glad. Vissa dagar är jag ledsen, vissa dagar vill jag bara försvinna men de flesta dagar som är bra har jag framför mig och de flesta som är dåliga kan jag se långt bakom mig. Men den här personen försöker hitta bästa sättet att avsluta liv. Ett effektivt sätt som finns i närheten. Bästa självmordsknepet, bästa sättet att begå självmord, snabbaste sättet att ta sitt liv, kanske ett smärtfritt självmord… tankar som hela tiden cirkulerar kring en och samma sak – att ta sitt eget liv.
Jag undrar om jag kan se med klar blick. Kan jag fundera ut någonting som kan hjälpa den här människan. Nej, med största sannolikhet inte. Men det betyder inte att jag inte försöker.
Om du som läser det här skulle känna att du inte vill leva längre vill jag ge dig ett råd. Ring 112, genast! Vänta inte på att det ska gå över eller fundera över om det finns någon i ditt liv som du kan prata med. Om du befarar att ditt liv är i fara måste du hantera det som en mycket allvarlig situation. Ring 112 och förklara att du behöver hjälp, omgående!
Okej, det är visserligen ett av julkorten jag gjorde till förra julen, men till mitt försvar använde jag det aldrig. Så det är ju liksom nytt, på sätt och vis. Så, god julfan!
Allt som oftast drabbas vi av näsblod, även kallat epistaxis. Jag har märkt att det råder ganska skilda meningar om vad man ska göra när man blöder näsblod. Alltså för att stoppa näsblod. Det finns en hel del tips vid näsblod och det är inte helt sällan som det är helt uppåt väggarna.
Vi börjar med lite enkel anatomi
Näsan har massor med blodkärl med en genomblödning som toppar de flesta organ i kroppen. Det kan tyckas vara en helt vansinnig konstruktion i och med att näsan är relativt oskyddad från stötar och då lätt kan börja blöda. Men det är trots allt en mycket sinnrik konstruktion som fungerar som en avancerad luftkonditionering.
Varje dygn drar vi människor i oss i runda slängar 14 000 liter luft. När luften vi andas in når till alveolerna i lungorna där kroppen tar upp syre och avger koldioxid skall den vara rimligt tempererad och mättad med vattenånga. Hur enkelt är det när man vistas i -12 graders kyla med en relativ luftfuktighet på 30%?
Jo, serru… näsan är som sagt sinnrikt konstruerad och när luften passerar näsmusslorna, som är runt 8 cm långa, tar det ca 1/20 sekund för luften att anfuktas till 90% luftfuktighet och en temperatur på +25 grader. Detta i och med den speciella konstruktionen på kärlen (fenestrerade kapillärer och venösa sinusoider) och det höga blodflödet (ca 35ml per minut och 100g vävnad).
När man blir förkyld eller vid långdragna inflammationer bildas en mängd nya kärl under basalmembranet. Dessa kärl kan ibland växa sig stora och bli 50 – 100 gånger större än de var från början. En liten retning av dessa kärl som en nysning eller en snytning kan få dem att brista och en näsblödning uppstår.
Varför blöder det så mycket?
Som sagt finns det ganska många kärl i näsans slemhinnor, det är dessutom ganska så högt tryck på blodet som passerar genom dessa. Allt för att vi ska kunna tillgodogöra oss den luft vi andas in på bästa sätt. Men det innebär även att det kommer blöda mer om kärlen brister. Ett vanligt område att blöda näsblod från är Locus Kiesselbachi, ett område framtill på nässeptum som består av rikt anastomoserande kärl, alltså kärl som är sammanbundna med varandra. Om man tittar in i näsan, en liten bit in och på skiljeväggens hinna kan man se Kiesselbachs område ganska tydligt, i synnerhet om man nyligen blödit näsblod, då det är rodnat och täckt med levrat blod. Det är inte lika vanligt att man blöder från områden längre bak i näsan, men det är dock betydligt besvärligare att åtgärda och kräver inte sällan att man uppsöker sjukhus. Kärlen i näsan är relativt ytliga och är därför extra känsliga för trauma. En blödning som inte vill sluta behandlas av läkare.
En främre blödning från ett synligt kärl kan ”brännas” med kromsyra.
En diffus slemhinneblödning framtill i näsan behandlas med Spongostan indränkt i Cyklokapron som förs upp i näsan.
Blödning i övre delen av näsan stoppas med ett kraftigt tryck genom inläggning av en tamponad indränkt i exempelvis Cyklokapron eller Terracortril.
En blödning från bakre delen av näsan där man inte kan se kärlen stoppas med en foleykateter kuffad med 8 – 10 ml natriumklorid samt främre tamponader av gasväv indränkta med Terracortril eller Cyklokapron.
När du råkat ut för en blödande näsa av den ena eller andra anledningen bör du följa tipsen nedan. Det finns som sagt otaliga mer eller mindre konstiga tips som florerar där ute men om du verkligen vill få ett effektivt stopp på ditt näsblod är det följande som gäller.
Tips vid näsblödning
1. Snyt ur näsan försiktigt.
2. Pressa samman näsvingarna strax under den hårda benkanten i näsans övre del i 10 minuter och kyl nacke och panna, sug på isbitar.
3. Snyt återigen försiktigt.
4. För in en bomullstuss, indränkt i någonting kärlsammandragande (Terracortril eller Otrivin fungerar bra) eller indränkt i exempelvis matolja. Fortsätt kyla nacke och panna och pressa samman näsvingarna.
5. Vänta 10 minuter.
6. Om blödningen fortsätter, uppsök sjukhus.
Och ja, det är näsvingarna du pressar samman, inte någon jävla näsrot som alla verkar ha fått för sig. Att anbringa tryck på näsroten är ungefär lika effektivt som att krama stortån när blodet droppar vidare… det händer inte ett jävla någe. När du trycker samman näsvingarna, tryck precis nedanför den hårda delen av näsan och tryck uppåt och innåt mot ansiktet.
Genom att kyla nacke och panna tvingar du nerverna som löper förbi dessa områden att kontrahera kärlen vilket får blödningen att minska något. Akta dig för en rejäl huvudvärk bara.
Kom ihåg att alltid uppsöka sjukhus om du blöder mycket i mer än 20 minuter.
Jag är ledsen för att det varit så tyst här den senaste tiden. Tyvärr har jag haft häcken full så att säga. Den lilla tid som funnits till att göra någonting annat än att slava med de dagliga dygderna har effektivt förbrukats av sömn. Men nu har tiden återvänt till livet och med lika delar god vilja och våld ska jag klämma ur mig nya läsvärdheter. Promise!
Vafan!
Jag kom hem för en halvtimme sen, jag brukar nästan aldrig vara hemma vid den här tiden. Klockan är straxt efter sex på kvällen, jag brukar i regel komma hem vid halv tiotiden. Under den ungefärliga halvtimme jag varit hemma har det ringt tre tjejjer, alla med sydsvensk brytning av någon anledning, som vill ”ge” mig en tidning. Jag brukar bli uppringd både privat och till företaget av diverse försäljare som vill ”ge” mig både det ena och andra så jag är rätt luttrad vid det här laget, jag kan avspisa dem med ett behärskat lugn och samtidigt få dem att förstå att det räcker med att försöka en gång, det blir inte bättre för att man återanvänder samma argument men med ett annat retoriskt grepp.
Men, på riktigt, vad är det med dem här tjejjerma? Dem har blivit mentalt bortrövade hela bunten… vafan, nu ringer det en till! Det är helt osannolikt, den här tjejjen ville att jag skulle ”få” en herrtidning, alltså med lättklädda kvinnor OCH ”få” ett par kalsonger av henne. Jag behöver knappast berätta vart hon kunde stoppa upp de där lättklädda kvinnorna…
Det är spännande när man på någon minut kan bedömma, fördömma och bimboförklara en person… jag kan höra hur trögt det går med tankeverksamheten så fort jag säger någonting som inte passar in i svarsmallen… helt spontant råkade jag säga ”du är blond va?”. ”Eh, va?” svarade hon. ”Ja, blond… BLOND”. ”Ja, hurså?” undrade hon. ”Äh, det bara lät som det”…
Jag är trött.
Jag tillbringade en eftermiddag med att promenera i gott sällskap. Jag fick lätta mitt hjärta i ömsesidigt utbyte medan kylan kylde och vinden vinde. När vi gick där från ena kanten av världen (Stockholms innerstad) till den andra domnade sakteligen både kropp och sinne bort och tillslut gick vi där bredvid varandra. Tömda, bortdomnade och med långsamma steg gick vi tysta tillsammans till ett ljudlöst ljudspår.
Det är den musiken jag är ute efter, den musiken som man inte lyssnar på men som ändå är uttrycket av den känsla man bär på. Musiken som är ljuden dina känslor gör. Ljuden du skulle höra om du bara lyssnade.
Så ge dig ut och domna bort lite, ge dig hän i promenadens lathet och krysta ut den verbala svadan till förmån för tystnaden som följer. Den lugna avsvällande känslan som efter en befriande bekännelse.
Pling-Plong! Nu är det dags igen. Halloween. Sockerstinna småskitar som springer från dörr till dörr för att fixa kvällens sockerkickar. Ungar som är till brädden fyllda av socker och lite för feta för att jag ska tro att har föräldrar som bryr sig pinnar på knubbiga ben mellan husen och skriker TRICK ÅR TRIIIT när man öppnar dörren så man far en meter in i farstun av pur förskräckelse.
Pling-Plong! Det är lika bra att tänka om, jag kommer aldrig att få någonting gjort. De små michelingubbarna bidrar med intermittenta koncentrationsbrott lite som en mygga som mellanlandar på örat när man försöker att somna. Antingen kan jag släcka lamporna, flytta mig upp till övervåningen och låtsas som om ingen är hemma eller så ger jag upp och och låter mig kuvas av de helt klart överlägsna småkidsen med fullkomligt löjligt stora godispåsar som entourage.
Jag som inte har någon löjligt stor godispåse hemma får bjuda på läckerheter som satsumas och sesamkakor. De små sockerknarkarna gör stora ögon och sura miner när jag inte kan bjuda på fett och socker, jag riskerar helt klart att bli lynchad av deras små sockernävar.
Vi får se om jag vågar somna i kväll med risk för att småskitar med sockerdamp kommer för att utkräva sin sockerlott.
Jag funderar seriöst på att måla om mitt kök. Helt i vitt med mörkt trä och orange som accentfärg. Jag funderar på att måla en fondvägg med ett abstrakt motiv i orange. Kanske en kub, eller en cirkel.
Orange är en varm, välkomnande och snäll färg. Det finns inga hot när orange är i närheten, den är inte lika snabb som gul och inte lika stark som röd men har de bästa kvaliteterna från båda dessa nära vänner. Orange betyder välkommen hem, stanna gärna länge. Orange är mysig och nyttig, man känner sig lite piggare och gladare och det finns ett lugn när orange är i närheten. Det är lite finurligt och humoristiskt men inte alls så att det blir ett gapflabb, det blir snarare ett njutfullt skratt långt nerifrån magen.
Sen så skadar det ju inte att orange är polare med solen, källan till allt liv.
Kaffeböna när inpå
Det flödar genom vårt system ofta och mycket och finns i choklad, te, kaffe och kola. Men det är knappast någon som höjer ett ögonbryn, trots att det kan beskrivas som en drog som bearbetar samma mekanismer som amfetamin eller kokain för att stimulera hjärnan. Är inte det lite underligt?
Jag slutade dricka kaffe för länge sedan, bara för att se om jag skulle uppleva några förändringar. Visst gjorde jag det, men de var inte direkt behagliga till att börja med kan jag intyga. När jag slutade fick jag en sjuhelvetes abstinens, som huvudvärk, nedstämdhet och illamående (jag tryckte i mig upp emot 1000mg koffein per dag och slutade ”cold turkey”) men abstinensen var över inom loppet av en vecka och efter ett par månader började jag må så fantastiskt mycket bättre. Förmodligen som min matsmältning sakteligen började fungera normalt igen. Min bekymrade mage fick sig en välbehövd vila och min sömnkvalitet förbättrades avsevärt.
I och med att jag är nära nog rubbat nyfiken, med ett sinne på jakt efter meningslös trivia lärde jag mig ganska snart en hel del saker om kaffe och koffein som efterhand visade sig vara ganska så intressant. Just nu har jag inte sovit på en sådär 30 timmar så nu börjar det surra i skallen av de saker som jag lurade reda på då. Alltså, det är det här som är grejjen…
Kaffe, hjärnan och kroppen
Hjärnans normaltillstånd är sovande (det later helt rubbat jag vet) och när hjärnan känner för att vakna till lite så produceras en högre nivå av orexin som inducerar vakenhet. Koffein motverkar någonting som kallas adenosin från att bindas till hjärnceller. Adenosin är en liten molekyl uppbyggd av kvävebasen adenin och sockergruppen ribos som fungerar som en av hjärnans neurotransmittorer, dess uppgift är bland annat (dess verkning är ännu inte helt kartlagd) att förmedla signaler som stimulerar trötthet.
Bindningen av adenosin får hjärncellerna att dra ner på tempot, någonting som vanligtvis inträffar när hjärnan är på väg tillbaka till sitt normaltillstånd (sömn). När koffein istället binder sig till adenosinreceptorerna så ignorerar hjärnan adenosinet, istället för att cellen drar ner på tempot så ökar den sin aktivitet. Koffein verkar även kärlsammandragande på hjärnans blodkärl (adenosin vidgar dem för att mer syre skall nå hjärnan under sömnen), vilket ger en förklaring till huvudvärken när man slutar dricka kaffe.
Så… den neurala hjärnaktiviteten gasar på för kung och fosterland och hypofysen reagerar på all denna aktivitet och tror att det är någon form av akut aktivitet som har gått igång och säger åt kroppen att producera mer adrenalin. Adrenalin produceras i binjurebarken och är ett stresshormon som utsöndras vid påslag av sympatiska nervsystemet som ger en rad effekter på vävnaderna. Några av dessa effekter är att hjärtats slagfrekvens ökar och dess sammandragningar blir kraftigare, blodflödet till hjärta och muskulatur ökar medan den minskar till övriga organ, musklerna spänner sig och förbereder sig på arbete, levern frisätter en ökad mängd socker och fett till blodomloppet.
Efter att ha druckit en stor kopp kaffe kommer du känna hur händerna blir kalla, musklerna drar ihop sig, matsmältningen avstannar och energin kommer från det socker och fett som levern just frisatt. Vilket i och för sig ger mycket energi men bara under en kort period, innan blodsockervärdet sjunker igen.
Koffein ökar även nivåerna av dopamin (precis som amfetamin), dopaminet aktiverar njutningscentra och får dig att må bra. När effekten som nämnts ovan börjar avta behöver du någonting för att knuffa upp nivåerna igen och du känner ett sug efter mer kaffe. Detta betyder att du försätter kroppen i ett ständigt flyktläge vilket inte är särskilt hälsosamt. Men det viktigaste är väl ändå vad som händer med sömnkvaliteten. I och med att halveringstiden för koffein är ungefär sex timmar så kommer din stora kopp kaffe med upp emot 200mg koffein som du drack vid fyra fortfarande ge din kropp runt 100mg koffein vid tiotiden på kvällen. Visst kommer du att kunna somna men med största sannolikhet kommer sömnen sakna den så viktiga djupsömnen. Resultatet av detta blir att du vaknar upp nästa morgon, trött och jävlig och vill inget hellre än att ha en stor kopp kaffe för att orka vakna ordentligt.
Negativa effekter efter intag av koffein (med referenser)
Ökad oro och nervositet (Lieberman HR, Handbook of human performance Vol 2, 1992; samt Loke WH, Physiol Behav, 1988; 44(3):367-72)
Sömnlöshet och reducerad sömnförmåga (Smith A, Food Chem Toxicol, 2002; 40(9):1243-55)
Koffeinabstinens kan försämra humöret (Schuh KJ, Griffiths RR, Psychopharmacology (Berl), 1997; 130(4):320-6)
Koffeinabstinens orsakar huvudvärk, influensaliknande symptom, känslor av uppgivenhet och minskad motivation. (Schuh KJ, Griffiths RR, Psychopharmacology (Berl), 1997; 130(4):320-6)
Ökade spänningar i käkarna och minskad livskvalitet i relation till sömnstörningar (Chest. 2001 Jan;119(1):53-61)
Varje dag får jag sökträffar av folk som letar efter recept på hur man kan göra sushi på grötris, det här är ämnat för dem.
Det är inte lika gott att äta sushi gjort på grötris
Det bara är så. Det är ungefär som när man var liten och mamma looovade att det smakar minsan precis lika gott med pankakor gjorda på grahamsmjöl och vetekli som pannkakor gjorda av vitt mjöl och smör i mängder. Det är helt enkelt bara skitsnack. Pannkakor är goda med så vitt mjöl det bara kan bli och gärna lite för mycket smör i smeten och sushi smakar bäst med japanskt högkvalitativt ris.
Jag vet att vissa säger att det smakar precis lika dant. Men som sagt – skitsnack!
Sushi skall avnjutas med japanskt rundkornigt ris, ingenting annat. Grötris i Sverige är av sisådär kvalité, ingenting att hänga i julgranen direkt, än mindre använda till receptet för sushi. Sushi handlar om att använda råvarornas naturliga smaker, grötris är ingen bra fond för att lägga en bra smakbädd. Det är enkelt.
Som tur är går det att köpa japanskt ris relativt billigt. För den som bor i Stockholm rekommenderar jag JFK shop vid södra station. För er andra stackare kan det vara en idé att beställa på nätet (JFK shop har en e-butik, men det finns andra ställen). Du kanske får betala en hundring i frakt, men i och med att du får runt tio kilo högkvalitativt japanskt ris för två- tre hundra spänn kan det vara värt det. Du kan även hitta nio kilo ris för runt 150 spänn på samma ställe.
Sushi på grötris är ett misslyckat recept, hajja det!
Det är lätt att sluta lyssna. Mycket lätt. Det kräver nästan ingen ansträngning alls. När man ska återerövra sin svunna förmåga är det inte lika lätt, det kräver massor av ansträngning. Därför kan det vara en idé att få lite hjälp på traven.
Att lyssna till sin kropp är en föga välutvecklad förmåga hos de flesta, inte alla, men hos många. Man slutar lyssna till när kroppen på alla vis försöker förklara att du inte mår bra, istället försöker man lägga sordin på kroppens språk. Det är enklare så. Det är ingen som orkar lyssna på någon som mumlar.
När kroppen inte mår bra försöker den förklara det för oss så att vi förstår. Som när psyket inte mår så bra, det märker vi ju alla garanterat. Både kropp (Soma) och sinne (Psyke) använder sig av sofistikerade metoder för att försöka skydda oss mot det vi inte kan hantera. Problemet är att många betraktar sin kropp som sinnets mekaniska transportsystem, en pryl vi har för att frakta omkring vår hjärna. I själva verket är kroppen oerhört viktig för att sinnet skall fungera och vice versa.
Ja, ja… vi veeet ju redan det här. Det här och annat dravel har skopats över oss i lagoma doser utan intellektuellt tuggmotstånd under hela livet. Alla vet. Alla har slutat lyssna.
Jag tänker skriva lite om kroppen. Det kroppsliga välmåendet kan fungera som en katalysator för sinnet. När sinnet börjar fatta vad kroppen snackar om kommer det att börja hända grejjer, tro mig. En människa som har blivit kompis med sin kropp och börjar förstå vad kroppen behöver för att må bra, behöver aldrig fundera över vad lösningen på problemet är när saker och ting inte fungerar som de ska. Till skillnad från de som bara ser symtomen och gör sitt bästa för att gnugga bort dem, medan problemet ligger kvar där under ytan… och väntar.
Inom kvantmekaniska teorier har man redan fattat att alla kroppens celler besitter funktionen att välja ett av flera tillstånd. Tillstånd som påverkas av metafysik såväl som handfasta prylar som exempelvis vad vi äter. En matglad och korpulent människa har celler som är mer benägna till att skapa receptorer som svara på den typ av stimuli som föda ger. Precis som en hängig och självdestruktiv människa har faktiska fysiska förändringar, på cellulär nivå, som motsvarar de metafysiska betingelser som sinnestillståndet innebär.
Så, allt det här hokuspokussnacket innebär att vad vi äter och hur vi tänker påverkar kroppens konstitution. Samtidigt påverkar kroppen i sin tur hur vi tänker och mår.
En kropp som mår bra berättar hur den ska skötas om
Kroppen blir glad när den tas om hand, kanske till och med så glad att du måste spontanskratta på bussen på väg hem från träningen, bara för att det känns så skönt. När du däremot inte tränat på ett tag börjar kroppen göra dig rastlös och hindrar dig från att fokusera ordentligt, kroppen vill hjälpa dig att förstå att den inte trivs med att inte röra på sig. På samma vis ger stillasittande och monotonitet en spänning i musklerna, spänningen signalerar ”rör lite på dig”, om du inte lyssnar får du ganska snart ont. Kanske så ont att du tar en värktablett. Värktabletten rubbar kroppens språk, visserligen gör det inte lika ont längre, men när effekten avtar kommer smärtan tillbaka – liksom en orolig mage.
Okej, jag har hajjat grejjen men hur fan ska man göra då?
Det är ganska enkelt. Men samtidigt otroligt svårt. Var förberedd på att det kommer kräva ganska mycket av dig, mer än om du låter bli det vill säga. Men jag tycker att du ska prova, åtminstonde en stund. Annars vet du inte vad du kommer sakna. Jag skulle kunna ge dig lite exempel på vad som händer om du låter bli med, lite skrämselpropaganda. Ja, det kanske kommer så småningom.
En sak som kommer att underlätta det hela är kunskap. Ta reda på hur din kropp fungerar och varför den gör som den gör. Ta en timme eller två i veckan (söndagkvällen kanske) och läs lite anatomi och fysiologi, läs lite nutritionslära och ta reda på vad de största folksjukdommarna beror på och hur de kan förhindras. Om du vet vad som händer i kroppen när du äter dålig mat och låter bli att träna kommer du instinktivt och undermedvetet att vilja göra en förändring.
Träna och vardagsmotionera. Gör upp en plan för din träning, basera den inte på hur många kilon du ska gå upp eller ner. Bestäm hur du vill träna och hur du vill må och utgå ifrån det. Hur mycket du väger är i sammanhanget helt oväsentligt, den positiva bieffekten kommer dock synas på vågen. Vardagsmotionen är fenomenal. Gå i trapporna, eller ja, spring om du nu vill det. Cykla till affären, tandläkaren eller dagis. Se bara till att du rör på dig, nästan alla (ja, det är sant) rör för lite på sig i vardagen.
Ät mat som du mår bra av. Det är skitsvårt att veta vilken mat som man mår bra av i början, ibland kan det vara så att kroppen inte har fått gensvar för sina signaler under lång tid, tillvänjningen har gjort att det är fullkomligt omöjligt att avgöra vad som känns bra eller mindre bra bara genom att lyssna på kroppen. Då är det vettigt att sätta sig ner och fundera lite istälet. Handfasta tips är att skippa all färdiglagad mat. Ät inte snabbmat (bortsett från sushi). Ät mer frukt och grönsaker (mindre än 5% av befolkningen äter tillräckligt med grönsaker). Ät inte animaliska fetter.
Börja med att äta saker som du vet är nyttiga. De flesta har tarmar som har svårt att effektivt bryta ner mjölksocker så om du får i dig mycket mjölk, yogurt, ost, keso, grädde och liknande kan det vara en idé att prova att avstå i några veckor eller en månad för att se hur kroppen reagerar. Samma sak med för mycket fett och socker. Kroppen måste arbeta intensivt för att behandla maten, var lite snällare mot magen och ta ett litet uppehåll för att se vad som händer. Ta för vana att kika på näringsinnehållet i all mat du köper. Vissa saker kan man bli riktigt förvånad över. Låt bli all mat som innehåller mycket fett, i alla fall ett tag tills kroppen kommer igång ordentligt.
Vill du vara riktigt snäll mot din kropp kan du göra ett uppehåll med kaffe/te (grönt te är helt okej och finns i många smaker), allt raffinerat socker, ät bra fetter (läs lite i anatomiboken om vad fetter gör med cellmembranen) och ät aldrig vitt bröd.
Att låta kroppen bli en del av sinnet
Det finns metoder att tillgå för att låta kroppen förändra sin funktion. Ja, till den funktion den hade tidigt i livet och som den borde ha fortsatt med. Men strunta i dem så länge, om du känner att du är frisk, stark, glad och snabb i tanken men att du ändå inte har nått din fulla potential kan det vara värt att kika på. Annars är det överkurs.
Tidigt i livet är kroppen bara en förlängning av psyket, det finns ingen särskiljning mellan känna på någonting med ögat, handen eller munnen. Eller att föreställa sig detta något bara genom att blunda. Försök förstå att din kropp har ett eget intellekt, lär dig använda det. När en cell i kroppen mår dåligt vet inte bara hjärnan om det, hela kroppen vet.
Efter en lång introduktion kommer här några tips för dig som inte tycker att någonting fungerar men att du ändå vill göra någonting för att må bättre.
1. Begränsa dig
Gör inte allting på en gång och gör det under en begränsad period. Bestäm dig för att göra ett experiment. Under sex till åtta veckor ska du vara nyttig, allt i syfte för att må bra. Tappa inte fokus på välmåendet, om du inte kan skratta när som helst under dagen – ja då mår du inte helt bra.
2. Var närvarande
Gör det du gör med själ och hjärta. Det är jobbigt i början men det blir lättare och lättare för varje dag, börja med att vara närvarande under träningen. Bort med disträ tankar och frånvarande halvmesyrer. När du tränar ska det vara helhjärtat – på liv och död om du så vill. Det ska gnistra i ögonen på dig. All annan tid kan du vara flokig, men när du tränar – träna!
3. Dieta aldrig!
All form av diet baserar sig på orealistiskt önsketänkande. Det går inte att svänga med trollstaven och abrakadabra lite och tro att allting fixar sig. Ät sund mat i sunda portioner (dra ner en smula på kolhydraterna). Ät inte för lite! Din kropp kommer tro att den behöver spara på energiresurserna. Kroppens bästa sätt att lagra energi är – fett!
4. Njut
Skratta och ha roligt, ett par gapflabb om dagen gör underverk för endorfinnivån. Det gör det hela mycket lättare.
Försök inte ha bråttom, låt det ta den tid som krävs. Det behövs ingen självdisciplin eller asketiskt leverne för att må bättre. Så länge du trivs är du på väg åt rätt håll, jäkta inte.
Jag har hittat en ny liten kärlek. Min råsaftscentrifug.
Jag kan stoppa ned vad än jag hittar i en smäcker liten aluminiumpryl och det surrar till en smula och ut kommer ljuva droppar med smarrig juice. Jag kan göra juice på vad som helst som är gott, jag kan göra juice på… stek… jamenvafan, om jag skulle vilja alltså.
Det bästa är att det är så vansinnigt nyttigt. I med lite morötter, en selleri och några tomater – vips en enkel förrätt. Eller peta i lite annanas, apelsin och jordgubbar – surr surr, så har man en efterrätt. Eller vänta, det bästa är nog att man kan hälla i lite vodka så har man sig en skitsmarrig drink… ja, det är det bästa.
Skål
Om man läser socialstyrelsens regler om vem som får bli blodgivare kan man, utan större ansträning, se att det sker en kategorisk diskriminering. Det är ganska självklart att man inte ska dela med sig av sitt blod om man har en blodsjukdom som exempelvis malaria, HIV eller hepatit, eller att man skall vänta en ”karantänperiod” om man har varit utsatt för situationer som kan äventyra blodets integritet. Men andra regler är inte lika självklara.
Om du har haft en ny sexpartner måste du vänta 3 månader innan du ger blod, så du som är singel eller promiskuös eller helt enkelt en slampa bör överväga andra sätt att bli en vardagshjälte än att ge blod. Om du haft samlag med någon som varit utsatt för risk för blodsmitta måste du vänta 6 månader. Helt rimligt, den dagen jag mot förmodan skulle behöva en transfusion vill jag att blodet skall vara rent från eventuell smitta, inte sant.
Om du däremot är man och har haft sex med en annan man är du inte välkommen till blodcentralen för att lämna blod. Homosexuellt blod tas ej emot. Är du bög får du inte heller donera dina organ. Män som har sex med män, eller faktiskt, som någonsin haft sex med en man, anses vara en riskkälla för blodsmitta. Homosexuella får inte ge blod, organ… inte ge liv.
Intressant är att det inte görs någon vidare särskiljning, är du man och bög, bisexuell eller en nyfiken äventyrare bland njutningens landskap är du för evigt svartlistad. Däremot görs det inte någon direkt rigorös utredning för att se om kvinnan som sitter i blodcentralens stol med en kanyl i armen (ovetande om sin mans bisexuella eskapader i sin ungdom) är i kontakt med det ovälkommna bögblodet.
En person som smittats med HIV betraktas för alltid vara infekterad, även om viruset bekämpats så framgångsrikt att det inte längre går att påvisa i blodet. Det tycker jag är vettigt, det är en allvarlig sjukdom, det är inte många som lyckats bekämpa viruset så väl. Därför är det även vettigt att försöka minimera riskerna för att smittan kan komma att spridas vidare. Men att säga att du inte får lämna blod under resten av ditt liv för att du är homo är diskriminering. Varför gäller inte samma regler som för alla andra som utsätter sig för risk för blodsmitta, 6 månaders ”karantän”?
En stor risk för smitta är analsex, men bögar är inte direkt ensamma om att ha anala samlag. Många bögpar har inte ens någonsin haft analsex. Smaken är ju som bekant som baken, alla gillar helt enkelt inte att ha sex på det viset. Men många gör det, och många av dem som gillar det är heterosexuella, falktiskt fler än dem som är homosexuella. Det skrämmande är att det i Sverige finns betydligt fler heterosexuella som smittats av HIV än vad det finns bögar. Under 2004 smittades 76 bögar av HIV, samtidigt smittades 349 obögar. Alltså 349 potentiella blodgivare. (Noaks Ark – Röda Korset, 2006) Om man ändrade Socialstyrelsens regler för blodgivning skulle man finna en stor ny grupp blodgivare. Med tanke på att det finns ganska många män i Sverige som någon gång haft sex med en annan man borde man kunna råda bot på den akuta blodbrist som existerar i dag.
Så, varför skulle det göra någon skillnad
Undersökningar som haft som syfte att uppskatta hur stor del av befolkningen som haft sexuella erfarenheter med någon av samma kön brukar vara svåra att bedömma trovärdigheten i. Den ofta refererade Kinsey-rapporten (som jag anser har ett felaktigt urval) uppskattar det till 10% av befolkningen. Janus report on Sexual behaviour (John Wiley) menar att 9% av männen uppger sig vara homosexuella/bisexuella men att 22% angett att de haft minst en erfarenhet av sex med samma kön. Socialstyrelsen menar att 2% av männen i Sverige är utpräglat homosexuella, rimligtvis finns det en stor andel som anser sig vara bisexuella eller bara sexuella som även haft sex med samma kön. Om man applicerar statistiken på sveriges befolkning, för att få någon form av referensram, visar det sig att uppskattningsvis någonstans mellan 90 000 och 990 000 män i Sverige inte får lämna blod av den anledningen.
Ett litet räkneexempel för skojs skull
Enligt smittskyddsinstitutet finns det 2577 män som smittats med HIV vid homosexuellt samlag, sammnlagt finns det 5065 män med HIV i Sverige. Det finns ju även en risk att blodgivaren har hepatit (HBV, HCV) förekomsten för hepatit B är i sverige 0.05 – 0.1% och för Hepatit C 0.1 – 0.5%. En del av de smittade har både HBV och HCV eller HIV men här hanterar jag varje förekomst som en individ. Majoriteten av hepatitsmittade i sverige är inte homosexuella men för att vara på den säkra sidan säger vi så här. Ponera att ALLA män som har hepatit eller HIV är homosexuella/bisexuella, det skulle betyda att det finns ungefär 32 065 män som inte ska lämna blod. Således, i mitt lilla tankeexperiment, kan man hitta mellan 57 935 och 957 935 män som skulle kunna lämna blod. I Sverige finns sammanlagt 400 474 blodgivare (år 2004) varav 244 770 lämnar blod en gång per år eller mer. Jag är övertygad om att blodbristen lätt skulle kunna avhjälpas om man införde samma regler för bögar och obögar.
Ungefär hälften av de som har hepatit är män (55%) och ungefär 53% av de som smittas med hepatit B smittas genom samlag, och ca 0.02% av de med hepatit C smittas genom samlag. Men i siffrorna ovan tar jag ingen hänsyn till hur sjukdomen överförts.
Naturligtvis är mina siffror inte fullständigt korrekta men det ger en intressant bild av hur läget ser ut på ett ungefär. För den som tänker, äh men lägg av, det finns typ 10 bögar i Sverige… borde tänka om, om man räknar in dem män som är bisexuella eller som bara skiter i om det är en man eller kvinna de har sex med så länge det finns kärlek i bilden hamnar vi förmodligen en bra bit över miljonen.
Om man införde samma regler för alla skulle fler donera blod, alla jag känner som är bögar eller bi ställer sig positiva till det. Dessutom sållar man lika effektivt bort högriskgruppen. Vill man vara sådär extra säker kan man väl lägga till en ny regel, ingen analsex. Men då kanske man skulle förlora för många av de heterosexuella blodgivarna, vad vet jag.
Yes, det är dags för sirap.
Jag kommer att vara bortrest fram till mitten av nästa vecka så det blir segt med bloggandet. Chanserna att nå en dator är obefintliga så för kvalitativ underhållning i sommarvärmen kan en sval biosalong rekommenderas. Eller varför inte en kall öl på en mysig krog… eller titta på gravida kvinnor som svettas i värmen, eller varför inte äta en maträtt du aldrig ätit förut… levande bläckfisk någon? Well, du hajjar… hitta på något kul istället för att hänga framför datorn. Enjoy!
… eller grön, eh… eller vafan… i alla färger då!
Det är väl ingen som har misstat Sonys reklam för Bravia, deras TV med så mycket färg att man nästan tror att det är på riktigt. Du vet, när det är miljooner små studsbollar som studsar för glatta livet ner för någon San Fransiscansk bakgatsbacke och får en att undra… är det på riktigt? Kanske är det gjort på datorn, eller… jag vet inte, det ser ju så äkta ut. Dessutom… vilken stackars praoelev på reklambyrån fick städa upp alla små studsande färgklickar när de var klara med inspelningen!?
Nu håller Sony på med inspelningen av nästa reklamfilm i serien, men denna gången blir det flytande färgklickar. Ja… färg alltså! Dem kommer använda sisådär runt 70.000 liter färg för att göra sitt nya färgspektakel.
Kasta ett öga på reklamfilmens webbsida för lite mer spännande info
Jag har inte tränat på ett tag nu, jag börjar få ont i kroppen. Det är ett helvette egentligen. När man tränar har man alltid ont någonstans, antingen har man en sjuhelvettes jävla träningsvärk eller så har man blåmärken och sönderslitna leder. När man inte tränar har man minst lika ont av att kroppen börjar gnälla och gny om att den inte orkar hålla emot för påfrestningarna.
När man kampsportar blir man tillslut som ett illa lagt pussel som måste fixas till med jämna mellanrum. Utan tvekan är man dum i huvudet som utsätter kroppen för sådana påfrestningar. Men det är ju så löjligt roligt att man bara inte kan låta bli. Bara någon säger kampsport till mig blir jag glad som ett helt barnkalas. Det är ju vettigt att det man allra helst gör på sin fritid även är bra för en… ptja, ganska bra för en då. Så länge man inte skadar sig och ser till att göra gott för kroppen med stretching och massage är det ju ganska så hälsosamt.
Jag vet de som har McDonalds som hobby, eller varför inte modellbygge – sitta blick stilla med näsan över en limburk fyra timmar i sträck. Yeah right, skitbra för hälsan.
